DRIVING US CRAZY

Efter ett idogt detektivarbete och gott samarbete med Bob Foss och Svenska Film Institutet är det med stor glädje och respekt vi nu berättar att vi på festivalen kommer att visa filmen Philadelphia Network från 1977 av Bob Foss och H.Å. Gabrielsson. I filmen får vi följa R.D Laing och hans kollegor i deras arbete med Community Houses i London. Filmen är ett av få viktiga tidsdokument över en tid då möjligheten fanns att skapa tydliga alternativ till den konventionella psykiatrin, ett dokument som visar på människors som i kraft av sin kunskap, övertygelse och vilja gjorde det möjligt att i alla fall för en tid göra annat. Något som gick mot fördomar och inhuman psykiatrisk vård.

Läs mer om filmen här.

Signe Bauman om sin animerade film Rocks in My Pockets:

Jag beskriver Rocks In My Pocket som ”en rolig film om depression”. Tja, det kanske inte är en ren komedi, men den är full av ironi och använder roliga bilder för att prata om allvarliga frågor. Det som intresserar mig som konstnär är samspelet mellan den inre personliga och det yttre sociala. Vi har alla djupt personliga erfarenheter som vi inte diskuterar, men vi känner dem. Och när vi externaliserar dem, blir de berättelser som troligen blir något annat än den ursprungliga inre upplevelsen. Jag vill överbrygga klyftan mellan det inre och yttre, jag vill kommunicera hur det egentligen känns att vara vid liv och gå till tandläkaren, eller ha sex, eller att vara deprimerad.

Själva idén att göra en film om depression kom en novemberdag 2010 då jag återigen kämpade med en släng av tvångstankar om självutplåning. Jag började skriva ner de olika scenarier för hur jag inte skulle begå självmord (jag är väldigt petig och kontrollerande i dessa frågor). Nedskrivna, blev dessa tankar absurda, roliga och ofarliga. Jag frågade mig själv var dessa tankar kom ifrån och hela historien började välla ur mig. När jag var tonåring, trodde jag att mina känslor var helt unika – vuxna verkade så resistenta mot lidande, och mina kamrater var antingen skönhetsdrottningar eller mobbare, deras hjärtan kalla som stenar. Jag trodde att jag var den enda i hela världen som kände denna smärta. Sen började jag att se mentala kollapser i min familj och det fick mig att tänka att dessa kunde ha med varandra att göra. Vad hade mina tre kusiner och jag gemensamt? Vi delade familjens DNA. Nu när jag är äldre kan jag inte se mina anfall av depression som bortkopplade från min familj. Varje bit av smärta jag känner får mig att känna en djupare koppling till min familjs förflutna och kanske dess framtid. Det gör också att jag känner mig ansluten till miljontals andra människor som går igenom liknande erfarenheter. Jag är inte ensam med mina anfall av depression, som jag genomlider två gånger per år.

Singe Bauman är oberoende animatör känd för sina kontroversiella filmer. Det hon lärde sig under sina fem år av filosofistudier vid Moscow State University var att kunskap är relativ: vad du vet är sant i dag kan bli en lögn i morgon.

Läs mer om filmen här.

I en av världens största städer, New York, springer vi i in i Lucy Winer. Känslan av att världen är mindre än den ibland känns är fantastisk. Och att få träffa Lucy igen är också fantastiskt, sist vi sågs var på Mad in America filmfestivalen då hennes dokumentärfilm Kings Park: Stories from an American Mental Institution visades. En film om Lucys historia, om att vara på psykiatrisk mottagning under tvång. Och den handlar om mentalsjukhusets historia, de människor som arbetade där och det handlar om de som var patienter. En film som gör ont, som utmanar och som undrar. Hur blev det så här? Vilka var alla människor?  Vad kan dessa byggnader säga oss idag? Har någonting förändrats? Nu har vi glädjen att meddela att Lucy Winer kommer till Göteborg och vår filmfestival för att visa Kings Park.

Läs mer om filmen här.

Vi såg den danska filmen Mettes Voice för första gången på Mad in America filmfestivalen i oktober 2014 i en fullsatt biosalong på Regent Theatre utanför Boston. Minns den förtätad stämningen, hur vi alla följde Mette genom Katrines kameralins, en kvinna som ville berätta. Och hur Katrine röst berättar hur hon som filmare såg på det hon fick vara med om. Om alla nya frågor hon började ställa sig själv.

Fick känsla av att det gjorde stor inverkan i hennes liv.
Katrine besökte Familjevårdsstiftelsen en helg när alla familjehem i vår organisation träffades. Vi såg filmen tillsammans och efteråt hörde jag:

”…kan det vara så här?”

”…jag känner igen det från…”

”…jag tänker på honom som bodde hos oss ett år”

”…jag blev glad av filmen…och så upprörd.”

”…jag blev ledsen men också hoppfull”

”…något måste förändras! ”

”…varför vet inte fler? ”

Nu har vi glädjen att visa Mettes Voice på festivalen. Läs mer om filmen här.

I dag känns det stort.

Teater InterAkt med skådespelaren Nina Norén repeterar föreställningen Songs from the Silent Voice. Att vi har äran att bjuda in denna viktiga föreställning till filmfestivalen är stort. Det är de egna berättelserna som behöver höras, det är de som kommer att sätta igång stora förändringar!

Föreställningen är Ninas egen berättelse men den handlar på sammagång om tusentals andra människor. Det handlar om när allt går sönder, om att bli beskriven i omänskliga ord av ett sjukvårdssystem, om att balansera mellan liv och död men ändå få vänta med sin förtvivlan tills en kontaktperson eventuellt dyker upp och då finns det 10 minuter tillgodo att avhandla döden och kanske livet. Och det handlar om vad som hjälper.

Att bli så berörd av föreställningen när det är en repetition och vi bara är tre personer som tittar på, hur fängslande kommer det inte att bli att se föreställningen med Er alla i oktober på Stora Teatern!   

Läs mer om föreställningen här.

Idag på tåg söderut i Sverige, till Lund, för att besöka Teater InterAkt och prata med dem om film festivalen.

Havet utanför tågfönstret är vilt och vackert. Landskapet och himlen går i grått och brunt, allt i väntan på våren med grönt och blått.

Förmiddagen har handlat om att återigen gå igenom alla festivalens programpunkter, räkna minuter och försöka stretcha ut tiden för några pauser per dag måste vi ha.

Hur ska vi bestämma vad som ska bort för att något annat ska få plats? Ett delikat problem. Så mycket kunskap det finns, så många viktiga fantastiska filmer och människor.

Programmet som helhet vill vi ska innehålla berättelser om samhället idag, psykiatrins historia, röster från psykiatrins överlevare och från praktiker, det ska finnas med ny kunskap från forskningsvärlden. Blickar bakåt och på vår samtid och mycket hopp om förändringar framåt.

Missa inte dessa tre dagar, så hoppas att du kommer!

Det måste du bara!

Filmfestivalen kommer att vara på Stora Teatern i Göteborg som ligger som en stor gräddbakelse mitt i centrala staden. Vi valde Stora Teater då det är en plats som andas kultur, historia och utmanande scenkonst. Teatern invigdes 1859 och har tidigare varit Göteborgs operascen, idag arrangeras konserter, teater och föreläsningar här och den drivs av Göteborgs Stads kulturförvaltning. Förutom den fantastiska teatersalongen kommer vi att träffas i den fina kristallfoajén med Göteborgs vackraste panorama fönster ut mot Bältesspännarparken. Här kan man ta sig en paus, möta nya människor och tala om intryck från festivalen och här kommer fredagens mingel att vara.

Foto: David Castor

Familjevårdsstiftelsen har under alla sina år regelbundet arrangerat seminarier och konferenser där vi bjudit in talare från runt om i världen. Efter vår senaste konferens i april 2013 har vi tänkt att det behövs något annat, något som inkluderar fler människor än de som arbetar med socialt arbete, psykoterapi eller något liknande. Vi vill nå fler än så, vi behöver nå fler än så.

Vi behöver tala om hur de psykiatriska diagnoserna endast är förenklade konstruktioner och om tron på att psykiatriska mediciner läker när det finns både forskning och levd erfarenhet som visar något helt annat.

Så reste vi några stycken till MadinAmerica’s filmfestival i Arlington Boston, USA, i oktober förra året och förstod ganska snabbt att det var detta vi också skulle göra. För en filmfestival är något helt annat än en i raden av alla konferenser. Film, konst, teater och musik är starkt, det inspirerar, och det rör upp och berör så som livet själv. En filmfestival är också öppen för alla att besöka, den är för min mormor, för din man, för skollärarna, för grannens granne, psykiatern och stadsministern.   

Här presenterar vi stolt den nya hemsidan för Driving Us Crazy, den första Internationella Filmfestivalen i Norden som vänder sig till alla som är berörda av och som är intresserade av nya alternativa sätt att se på det som definieras som psykisk hälsa.  Förutom information om festivalen och om oss som arrangerar hittar du här länkar till artiklar och människor med stor kunskap både från egen levd erfarenhet av att ha varit ”patienter” inom psykiatrin och samhällets ”hjälpsystem” samt från praxis och forskning.